Den ideala figuren är något som många jagar, men alla tänker inte på att den inom ett årtionde vara helt annorlunda. Genom tiderna har det funnits enormt många olika figurer som varit “den rätta” av olika anledningar beroende på perioden. På den tiden då de flesta arbetade utomhus hela dagarna var det status att vara ljushyad och överviktig, då det visade att man rik nog att inte behöva jobba utomhus och kunde köpa hur mycket mat man ville. Idag vill man istället vara smal och solbränd, eftersom de vanligaste yrkena utövas inomhus.
Bara över 1900-talet har kroppsidealet fått en annan form vart tionde år. På 1910-talet var kurvor inne, med lång hals och slopade axlar och korsetten var det viktigaste plagget som existerade.
Redan nästa decennium vände det helt och hållet. Då skulle man vara petite med platta bröst och rak hållning. Den tidens största skådespelerska, Mary Pickford, var knappt 1,50m lång, och det var det trendigaste som fanns då. Hon kanske till och med påverkade detta.
På 1930-talet kom kurvorna till viss del tillbaka. Höfter tog lite av rampljuset, men brösten var fortfarande bäst i lite mindre storlekar, vilket Jean Harlow, den tidens sexsymbol, visade med sina 34B.
Kurvorna och vinklarna ökade lite till, vilket ledde till att 1940-talets torped-BH, långa kroppar och breda axlar blev populära för sin “militära” och kraftfulla känsla under Andra Världskriget. Katherine Hepburn var 1,72m lång, och det var i det kortaste laget för det dåvarande idealet.
På 1950-talet nådde kurvorna sitt klimax. Kriget var slut, mat var äntligen lättåtkomligt igen och en fylligare figur med breda höfter och stora bröst tog platsen som den ideala formen. För dem som inte gillade sina proportioner såldes vaddering för höfter och rumpa, och man kunde till och med köpa vad som kallades “hopp på burk”, eller “Bust Cream” som det faktiskt hette, som skulle göra brösten större.
Plötsligt ändrade man sig, och en barnlik form blev höjden av mode igen; pytteliten kropp och ett dockaktigt ansikte utmärkte 1960-talet. De som inte mötte storleks-“kraven” kände sig så manade att bli mindre att de tog Amfetamin för att tappa vikt. Faktum är att man under 1960-talet totalt tog mer Amfetamin än något annat decennium, bara för att tappa vikt. Däremot kände man inte till de enorma nackdelarna.
Detta fortsätter under 1970-talet med den långa och smala discodrottningen på toppen. Dessutom börjar rökning marknadsföras som en bra metod för att tappa vikt snabbare, och Robert Atkins publicerar sin diet som fokuserar på lågt intag av kolhydrater. Denna diet används fortfarande, med goda resultat överallt.
På 80-talet kom jogging som hobby fram, och en tonad kropp med långa ben var höjden av skönhet. Modeller som Ellie MacPherson med sina 183 centimeter var de vackraste och sportbehån fick tillsammans med benvärmaren sin högsta popularitetstopp någonsin. Man ville vara lång, och med högt skurna kläder kunde man ge illusionen av att vara just det.
Ännu en gång vände trenden 180 grader, och 1990-talet utmärktes av små och smala kvinnor som ville bli av med allt fett på kroppen. “Fett gör dig fet” var något som ofta upprepades på den här tiden, och alla dieter fokuserade på att minimera fettmängden i allt man åt.
Millenieskiftet dikterade muskulösa magar och tonade figurer som modet. Britney Spears cementerade den här trenden när hon visade sin tonade mage på MTV Video Music Awards.
Och till sist är vi där vi framme i nutiden, 2010-talet; rumpan styr allt.
Men över de senaste hundra åren har en sak alltid varit nästan densamma: underkläderna har den riktiga makten, hur du än ser ut, vad som än är populärt. Sexiga, “tråkiga”, fantasifulla, barnsliga, de är alla extremt viktiga för att framhäva personlighet och kurvor, eller framhäva kurvor som egentligen inte finns där. Underkläder för alla former går att köpa på Kleopatrasunder.se.